2024-11-28

Tolkningsövning - reviderad version

Läraren gav mig feedback via Canvas, den 31 okt 2024, och gav mig två anledningar till att jag fick underkänt (betyget F) på tolkningsövningen. Den första anledningen var: “Du följer inte mallen […] Jag bifogar en tolkningsövning som jag gett andra studenter som önskat det”. All kursiv text som följer direkt efter en rubrik eller underrubrik är egentligen inte en del av tolkningsövningen, utan det är ett sätt för mig att kommunicera till läraren vad jag har sett i den tolkningsövningen jag har fått av honom, så att jag därmed kan implementera det på ett korrekt sätt i min egen tolkningsövning. Jag klargör även vissa saker för att kunna utesluta eventuella missförstånd. Detta är trots allt den första tolkningsövningen som jag gör, vilket innebär att det kan bli en del missförstånd från min sida innan jag helt har förstått allt.

Läraren gav mig feedback, den 8 nov 2024, på varför jag fick betyget E på min hemtentamen. Detta är en av hans tre nämnda anledningar som delgavs mig: “Anledningen till ditt låga betyg på hemtentamen är dina många och långa citat, vilket ger ett osjälvständigt intryck.” Jag har på bästa sätt försökt implementera lärarens feedback, genom att flera citat i tolkningsövningen har varit möjliga att omvandla till referat utan att förlora kärnan i deras budskap, men några citat har dock kvarblivit då jag anser att det bättre passar textens ändamål.

Femte Moseboken 7:1-11, Bibel 2000

Vi studenter fick själva välja bibeltext till tolkningsövningen, under förutsättning att den blev godkänd av läraren. Jag valde denna bibeltext och läraren godkände den.

1 När Herren, din Gud, för dig in i det land du kommer till och tar i besittning driver han undan många folk för dig: hettiterna, girgasheerna, amoreerna, kanaaneerna, perisseerna, hiveerna och jevuseerna, sju folk som är större och mäktigare än du. 2 När Herren, din Gud, överlämnar dem åt dig och du besegrar dem skall du viga dem åt förintelse. Du får inte sluta förbund med dem eller visa skonsamhet mot dem. 3 Du får inte heller knyta släktband med dem, inte ge dina döttrar åt deras söner eller ta deras döttrar åt dina söner. 4 De kunde ju förleda dina barn till att avfalla från mig och tjäna andra gudar, så att Herrens vrede flammar upp och han genast utplånar dig. 5 Nej, så skall ni göra med dem: riv ner deras altaren, krossa deras stenstoder, hugg sönder deras asherapålar och bränn deras gudabilder. 6 Ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud. Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans dyrbara egendom framför alla andra folk på jorden. 7 Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er — ni är ju det minsta folket av alla. 8 Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld. 9 Du skall veta att det är Herren, din Gud, som är Gud, den trofaste Gud som håller sitt förbund och visar godhet i tusen släktled mot dem som älskar honom och håller hans bud. 10 Men han vedergäller omedelbart dem som försmår honom och tvekar inte att förinta den som gör det; han vedergäller honom omedelbart. 11 Därför skall du troget följa den lag, de stadgar och föreskrifter som jag i dag ger dig.

Kontextanalys

a) Historisk kontext

I tolkningsövningen, som läraren skickade till mig, har studenten här ett fokus på att hitta svaret på NÄR bibeltexten skrevs. I det första stycket (bestående av 4 meningar) förklarar studenten sin egen ståndpunkt, och i de följande två styckena refererar studenten till två olika författare som har två olika förhållningssätt kring tidpunkten för tillkomsten av psalm 9.

5 Mos 7:1-11 säger inget om att folket tror på Gud. Den säger däremot att en Gud talar till ett folk som han (Gud) anser vara sitt eget folk. Texten är inte tydlig med om det är Gud själv som talar eller om Gud talar till folket via någon eller något. I Guds tal framstår Gud som krigisk, och som vedergäller den som hatar honom. Är det en Gud med onda lagar som folket ska lyda, och som straffas ifall de inte lyder? Det framgår inte. I talet får vi veta att Guds folk är det minsta av alla folk och att de ska kriga och vinna mot sju andra folk som är större, alltså verkar det vara en Gud med stor makt, en Gud som är kapabel till att låta det omöjliga äga rum, att låta det lilla folket vinna i ett sådant krig.

I ovanstående stycke har jag förklarat vad man ser i bibeltexten om man läser den som att den vore frånkopplad från Bibelns kontext, alltså som att den stod på egen hand/var en egen helhet. I texten finns inga tydliga ledtrådar på när den skrivits. Om man däremot läser texten som en del av Bibeln så kan man hitta svaret på när den skrevs. I citaten kan vi läsa hur Bibeln själv bekräftar när exakt Femte Moseboken skrevs och att det faktiskt skrevs av Mose.

“Boken [5 Mos.] själv vittnar om att den, till en stor del, skrevs av Mose (1:5; 31:9,22,24) och andra GT böcker samtycker (1 Kung. 2:3; 8:53; 2 Kung. 14:6; 18:12) - även om inledningen (1:1-5) kan ha blivit skriven av någon annan och rapporten om Mose död (kap. 34) måste vara skriven av någon annan. Också Jesus vittnar om mosaiskt författarskap (Matt. 19:7-8; Mark. 10:3-5; Joh. 5:46-47) och så gör andra författare i NT (Apg. 3:22-23; 7:37-38; Rom. 10:19). Till detta kommer att Jesus citerar Femte Moseboken som en auktoritet (Matt 4:4,7,10).” (Stora StudieBibeln, 2017:275)

“Den tid då Moses levde tycks kunna bestämmas med ganska stor exakthet genom 1 Kung. Där får vi läsa att det ‘fyrahundraåttionde året efter israeliternas uttåg ur Egypten’ var det samma som ‘det fjärde året av Salomos regering’ (1 Kung. 6:1). Och eftersom det senare året var 966 f.Kr., var det tidigare - och därmed tiden för uttåget - 1446 (om man utgår ifrån att 480 år i 1 Kung. 6:1 tolkas bokstavligt; se Inledning till Domarboken: bakgrund). Israels 40-åriga vandring i öknen, som varade från ca 1446 till 1406, skulle då vara den tid som är mest trolig då Mose skrev huvuddelen av det som vi nu känner till som Pentateuken.” (Stora StudieBibeln, 2017:4)

[Inledning till Domarboken: bakgrund]
“Dateringssystem som följer här grundar sig framförallt på 1 Kung. 6:1, som talar om ett intervall på 480 år mellan uttåget och det fjärde året av Salomos regering. Detta placerar uttåget till ca 1446 f-Kr. Och domartiden till mellan ca 1380 och början av Sauls kungavälde ca 1050 f.Kr. Jeftas utsaga att Israel hade ockuperat Heshbon under 300 år ([Domarboken] 11:26) står i stort i samklang med dessa tidsangivelser.” (Stora StudieBibeln, 2017:368)

Det finns däremot en annan förklaring, nämligen att hela Femte Moseboken skrevs på 600-talet. Forskaren De Wette hävdade att den lagbok som kung Josia hittade under restaureringen av Jerusalems tempel var just Femte Moseboken, och att det finns likheter i den med Josias reformer som till exempel att kulten centraliserades till endast templet i Jerusalem (LarsOlov & Viberg, 2009:76). Josias reformer finns att läsa i 2 Kung 23:1-25. Det intressanta här är att De Wette, som forskade i detta i början på 1800-talet, inte har bevis på att det var exakt Femte Moseboken som hittades under templets restaurering, det är alltså endast en tes. Sedan är frågan om det finns några arkeologiska eller utombibliska källor som visar på att kulten centraliserades till endast templet i Jerusalem på 600-talet. Eller är hans bevis endast hämtade från Bibelns texter? Om hans bevis endast är hämtade från Bibelns texter så kan man undra varför han inte också hämtar de bevis från Bibelns texter som säger att Mose skrev Pentateuken och som även ger exakta datum på när det skrevs. Det verkar som att De Wette endast använder de texter från Bibeln som passar honom. Men om man ändå utgår från att De Wettes tes är korrekt så skulle 5 Mos 7:5 eventuellt kunna visa på hur det gick till när kulten centraliserades till endast en plats, och att texten skrevs under 600-talet under Josias reformer.

b) Litterär kontext

Tolkningsövningen, som läraren skickade till mig för att hjälpa mig med revideringen, har två indelningar i den litterära kontexten. Det första har fokus på detta utdrag ur tolkningsövningens mall: “Gör en egen skiss/en disposition av textens plats och funktion i det snävare litterära sammanhanget, dvs vad står det om omedelbart före och dito efter din text? Finns det något samband mellan din text och dessa? Vilket är det i så fall? och hur påverkas din förståelse av din text?”. Det andra har fokus på: “vad är textens vidare litterära sammanhang i den del av bibelboken där den finns och i bibelboken som helhet. Vilken plats och funktion har din text i en/den större helheten?”. I det första stycket (bestående av tre meningar) och det andra stycket (bestående av två meningar) är det bara studentens egna funderingar och observationer av texten som framkommer. Tredje och fjärde stycket (en mening respektive två meningar) är det referat från två olika författare med deras egna observationer av texten, och de ser ut att båda höra ihop med det andra stycket. Hela tiden har studenten hållit sig inom psalmboken.

Jag läste hela kapitel 6 och även resten av kapitel 7 i 5 Moseboken. Det nämns inte vad det är för lagar, stadgar och föreskrifter som folket ska följa. Om man ser på kapitel 6 och 7 som en helhet så skulle man kunna tro att Gud är ond som tvingar ett folk att följa honom samt straffar den som inte följer honom. Gud säger att han älskar dem (5 Mos 7:8), men man kan undra vad det egentligen är för kärlek det handlar om när Gud räddar sitt folk och sedan vill att de ska gå ut och kriga för hans skull. Det låter mer som ondska som döljer sig bakom en kärleksfasad. Hade det stått med några exempel på lagar som till exempel “Du ska inte mörda” eller “Du ska visa dina föräldrar respekt och kärlek” så hade man däremot kunnat tolka dessa kapitel som att Gud vill upprätthålla kärleken genom att förinta de som är onda. Men om man backar till kapitel 5 så får man läsa lagarna, vilket leder till att man får en klarare bild av vem Gud är.

I en bredare litterär kontext kan man se att fokuset i bibeltexten är på förbundet mellan Gud och folket, vilket är något som genomsyrar hela Femte Moseboken. I detta förbund har båda parterna ett ansvar, det vill säga om folket håller förbundet med Gud så kommer Gud att hålla förbundet med folket. I det förbundet kräver Gud att sju folk ska förintas, och anledningen till det är för att dessa sju folk har nått den gränsen av ondska som krävs för att få en sådan dom, vilket går att läsa i 5 Mos 9:5 och 5 Mos 15:16.

Följande forskare förklarar deras observationer av Femte Mosebokens budskap:

“Två saker står i fokus när det gäller budskapet i Femte Moseboken: förbundet och Mosegestalten Som framgått handlar förbundet dels om att betona Israels unika relation till Gud, dels om att förklara exilen med att israeliterna bröt förbundet. Den unika relationen har nationalistiska drag, men det gäller inte Israel som stat utan som Guds folk. Samtidigt som Israel beskrivs som utvalt av Gud, betonas också att detta inte var ‘för att ni var ett större folk än andra’ (5 Mos 7:7) eller att ‘det är på grund av din rättfärdighet’ (5 Mos 9:4). I stället handlar det om Guds oförklarliga kärlek och för att ta itu med ondskan hos andra folk.” (LarsOlov & Viberg, 2009:97)

Form, struktur, rörelse

Tolkningsövningen, som läraren skickade till mig för att hjälpa mig med revideringen, ska härmed redogöras. Första stycket (en mening) är studentens uppfattning om vad psalmen har för genre. De följande två styckena är referat som beskriver två olika författares uppfattning om vad psalmen har för genre. Sedan har studenten delat in psalmen baserat på egen observation och därefter presenterat hur en forskare har delat in det. I slutet lägger studenten fram sina observationer av de olika stilistiska drag som kan utvinnas ur texten, för att sedan avslutas med ett referat av en forskare som talar om kontraster.

Ifall bibeltexten tydligt hade visat på att det var Mose som förmedlade budskapet från Gud så skulle jag säga att genren för 5 Mos 7 är en profetisk text. Men texten berättar inte för oss om det är Gud själv som talar eller om han talar via någon/något. Däremot, om man läser bibeltexten i dess kontext, alltså hela Femte Moseboken, så kan man läsa att Mose är den som förmedlar budskapet från Gud till folket, vilket gör bibeltexten till en profetisk text.

LarsOlov & Viberg (2009:95) nämner dock inget om att det ska vara en profetisk text, utan de menar att Femte Moseboken kan genrebestämmas på flera sätt, varav ett är att det är tre tal av Mose.

I Brueggemann (2009:104) presenteras 5 Mos 7 som ideologisk eftersom att de sju nationerna, enligt honom, förmodligen aldrig har existerat utan är en teologisk konstruktion. Han menar att det sker en dialogisk transaktion i bibeltexterna där Gud är den ena partnern. I detta fall är det Guds partner “nationen Israel” som dragit in Gud i produkten av sin fantasi för att uppnå sin politiska agenda.

Jag sätter egna rubriker och en överskrift utifrån synen att bibeltexten inte bildar en helhet med resten av Femte Moseboken. Överskriften är “Lyd Gud eller bli straffad”. Hade jag dock läst denna bibeltext som att den bildar en helhet med resten av Femte Mosebok så hade jag satt en överskrift som till exempel “En kärleksfull Gud utdömer rättvisa straff mot den som väljer ondskan”, och i så fall hade jag eventuellt använt andra rubriker.

Jag skulle dela in bibeltexten i följande fyra delar:

● V. 1-2 med rubriken “Gud ska kriga för sitt folk”, vi får läsa att Gud lovar att göra detta för sitt folk
● V. 3-5 med rubriken “Gud är den enda som ska dyrkas”, vi får läsa att Gud vill att folket gör något för honom.
● V. 6-8 med rubriken “Gud älskar den han vill”, vi får läsa att Gud förklarar varför han utvalt det folket
● V. 9-11 med rubriken “Gud straffar den olydige”, vi får läsa att Gud berättar att det finns straff för den som inte lyder

I del 1, 2 och 4 finns det befallningar om vad folket ska göra. Man kan alltså säga att bibeltexten är befallande till sin karaktär, den uttrycker en befallande Gud.

Detaljanalys

Tolkningsövningen, som läraren skickade till mig för att hjälpa mig med revideringen, har tio indelningar under denna rubrik. Varje indelning består av två av psalmens verser. Jag ser att studenten endast använt sig av referat från vers 1-2 fram till och med första stycket under vers 10-11. Det andra stycket (bestående av fyra meningar) under vers 10-11 är studentens egna tankar. Därefter fortsätter det vara referat till och med vers 20-21. Det är alltså ytterst lite egna observationer och väldigt mycket refererat till vad forskare har kommit fram till. Varje referat som studenten har tagit fram kommer från en eller två sidor ur respektive forskares bok.

5 Mos 6:21-23
Enligt Boda (2017) finns det tre trosbekännelseuttryck i Gamla Testamentet. Han kallar dessa för den narrativa rytmen, karaktärsrytmen och den relationella rytmen. Den första beskriver en frälsande/återlösande Guds ingripanden i historien (Boda, 2017:27). 5 Mos 6:21-23 är ett riktigt bra exempel på den narrativa rytmen (Boda, 2017:12).

5 Mos 7:1-5
Seibert (2009:24-25) menar att dessa verser är problematiska eftersom att de framställer Gud som en folkmordsgeneral. Brueggemann (2009:105) skriver att de sju nationerna förmodligen inte har existerat och att det hebreiska ordet herem (viga åt förintelse) innebär tillstånd att förinta nationerna som en hängivenhet. LarsOlov & Viberg (2009:97) skriver att ordet herem också kan betyda bannlysa och helga, vilket visar på att det är ett starkt symboliskt uttryck, och att detta slags krig aldrig har praktiserats. De menar att detta är Israels krigsretorik för att uttrycka deras totala tillit till Gud som folkets ledare.

5 Mos 7:6-8
Brueggemann (2009:21-23) skriver om de tre verben som finns i dessa verser: älska (ahab), utvälja (bahar) och fästa sig vid (hashaq). Han menar att det är ett sätt för Israel att visa att deras existens som ett folk endast är rotad i Guds åtagande. Första verbet (älska) visar att Gud (YHWH) är den som älskar Israel innan dess existens som nation och som genom sitt åtagande låter Israel bli till. Det andra verbet (utvälja), menar forskaren, är en pinsamhet och en skandal, eftersom att verbet frekvent används för att visa på att Israel har en speciell roll och relation med Gud, och att även forskarvärlden anser det problematiskt med ett verb som visar en längtan efter en universell religion. Och avslutningsvis det tredje verbet (fästa sig vid) visar på ett personligt åtagande där Gud är tillgiven och känslomässigt utsträckt för Israels skull. Guds säregna överlåtelse och Israels säregna identitet anförs som skäl för att vädja till allvarlig, radikal och konkret lydnad.

5 Mos 7:9-11
Enligt Boda (2017) finns det tre trosbekännelseuttryck i Gamla Testamentet. Den andra beskriver en frälsande/återlösande Guds karaktärsdrag genom regelbunden verksamhet och personliga egenskaper med hjälp av ord i adjektiv och substantiv (Boda, 2017:53). Guds karaktärsdrag kan återfinnas i olika sammanhang och visa sig på olika sätt, varav ett exempel är 5 Mos 7:9-11, en Gud som är trofast mot de som älskar honom och som vedergäller de som hatar honom (Boda, 2017:50). Seibert (2009:153-156) menar däremot att detta blev en formula som förklarade varför något dåligt kunde drabba en, och det blev en passande teologisk bild till författarna av sådana bibelverser.

5 Mos 7:1-15
Enligt Boda (2017) finns det tre trosbekännelseuttryck i Gamla Testamentet. Den tredje beskriver en frälsande/återlösande Guds inbjudan till folket att ha en förbundsrelation som familjemedlemmar (Boda, 2017:74). Det finns ömsesidighet och ansvar i förbundsrelationen (Boda, 2017:62-63). 5 Mos 7:1-11 berättar vad folket har för ansvar och 5 Mos 7:12-15 berättar vad Gud har lovat att ta ansvar för (välsignelser) när folket lyder.

Teologisk analys

Tolkningsövningen, som läraren skickade till mig för att hjälpa mig med revideringen, har totalt fyra referat från tre olika forskare. Studenten nämner inget om denne tror att psalmen ska placeras i deuteronomistisk eller prästerlig teologi, något manualen beskriver att vi ska göra. Däremot skriver studenten i en mening att man kan uppleva Gud som långt bort, en Gud som bor i templet på Sion. Är det Sionteologin som åsyftas? Studenten vidareutvecklar inte detta. Jag upplever att studenten inte är tydlig med vad han/hon anser att budskapet i bibeltexten är. Är det vikten av att ropa efter Gud?

Läraren gav mig feedback via Canvas, den 31 okt 2024, och gav mig två anledningar till att jag fick underkänt på tolkningsövningen. Den första anledningen togs upp allra först i detta arbete, den andra anledningen var: “Du interagerar inte med bibelkommentarer eller motsvarande exegetisk litteratur.”

För att säkerställa att jag inte får underkänt på min teologiska analys, på grund av språkförbistring mellan mig och läraren, vill jag börja med att definiera vad det innebär att analysera, så att vi kan ha det som en gemensam grund.

“Kritiskt tänkande och analys. Merparten av gymnasieskolans ämnesplaner, precis som läroplanen ovan, lyfter fram att ”Eleverna ska träna sig att tänka kritiskt, att granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ”. Att tänka kritiskt innebär inte att vara ensidigt negativ eller avfärda eller gilla utan eftertanke, utan det handlar om att ställa frågor och att ”noga pröva grunderna för ett påstående” (Liedman 2015). Att förhålla sig kritiskt är att analysera ett problem, ett fenomen eller ett påstående, med andra ord att problematisera handlingar och yttranden om omvärlden. Detta utgör samtidigt grunden för det vetenskapliga förhållningssättet.” (Skolverket, 2015)

Studentens hela tolkningsövning är på totalt cirka sju sidor exklusive bibeltexten i början och bibliografin i slutet, plus mer radavstånd än vad jag använt. Studentens teologiska analys är på ungefär en halv sida. Eftersom att läraren har sagt till oss att vi får skriva så många sidor som vi önskar i hela tolkningsövningen så har jag tagit mig den friheten, speciellt under denna rubrik.

Om man ser på Bibeln som en helhet så bekräftas det på flera ställen i Bibeln att 5 Moseboken är skriven av Mose år ca 1446 till 1406 (Stora StudieBibeln, 2017:4, 275, 368). Eftersom att templet inte var byggt på den tiden då Mose och folket vandrade i öknen så kan bibeltexten omöjligt höra hemma i någon av de tre teologierna som beskrivs i LarsOlov & Viberg (2009:214): Sionsteologin, deuteronomistiska teologin och den prästerliga teologin.

Men ska man gå efter LarsOlov & Viberg (2009:73-81), som inte tror på Bibeln som en helhet med stöd av forskaren De Wette och Wellhausens hypoteser, så betyder det istället att bibeltexten hör hemma i den prästerliga teologin, eftersom att de menar att boken inte härstammade från Mose utan tillkom under kung Josia på 600-talet då templet restaurerades. Om man utgår ifrån att De Wette hade rätt så skulle 5 Mos 7:5 kunna visa på hur det gick till när kulten centraliserades till endast en plats, vilket alltså är templet i Jerusalem. Avslutningsvis menar jag att det indikerar på att den som skrev bibeltexten på 600-talet ville visa på vikten av att endast tillbe i templet, genom att inge fruktan hos folket för en Gud som vedergäller, men också hopp om att Gud belönar de som älskar honom.

Enligt Brueggemann har YHWH (Gud) fyra partners som han har en dialogisk transaktion med. Dessa partners är Israel, människan, nationen och skapelsen. Forskaren menar att Gamla Testamentet inte ska läsas som att det finns en slutgiltig förståelse av läsningen, men att denna dialog fortsätter än idag (Brueggemann, 2009:6). Han kommenterar 5 Mos 7 med att kalla framställningen som ideologisk eftersom att de sju nationerna, enligt honom, förmodligen aldrig har existerat utan är en teologisk konstruktion. Han menar att det sker en dialogisk transaktion i bibeltexterna där Gud är den ena partnern. I detta fall är det Guds partner, nationen Israel, som dragit in Gud i produkten av sin fantasi för att uppnå sin politiska agenda, vilket är att det ligger i Guds egen vilja och syfte att ge stöd för våldet som Israel utövade. (Brueggemann, 2009:104-105)

Gamla Testamentet är fullt av krig där det berättas tydligt att Gud är med och krigar för sitt folk. Jesus själv vittnar om att Gud kan agera genom att utrota en stad eller ett folkslag (Matt 10:14-15, 11:21, 22, 24:37-39). Inte en enda gång nämner Jesus att Gud agerade fel i krigen i Gamla Testamentet, eller något i stil med “det var då, nu är det annat”. Eftersom att resten av Gamla Testamentet tydligt visar på att Gud flera gånger är med och strider för Israel när de går ut i krig och även att Gud har utrotat alla människor i hela städer, så borde det innebära att Brueggemann menar att absolut alla sådana texter i hela GT är ihopfantiserat. I så fall borde Jesus ord, enligt tesen Brueggemann driver, också vara ihopfantiserade av de som skrev evangelierna. I slutändan innebär det att inget i Bibeln längre går att lita på, inte heller Jesus egna ord.

Seibert berättar att Gamla Testamentet beskriver Gud som en dödlig lagstiftare, omedelbar bödel, massmördare, gudomlig krigare, folkmordsgeneral, farlig misshandlare, orättvis plågare och gudomlig bedragare. Under varje begrepp ger han en redogörelse för var i Gamla Testamentet som Gud framställs på det viset. Och han förklarar varför han anser att den bilden av Gud är problematisk, och varför den inte hör hemma i hans bild av en kärleksfull Gud (Seibert, 2009:15-34). “it seems we are left with a portrait of God that stands at odds with some of our most basic beliefs about the nature of God” (Seibert 2009: 32).

Seiberts övergripande argument är att det finns en “textual God”, en icke realistisk Gud som framställs som ondskefull, och “the actual God”, en faktisk Gud som är äkta, och att det är viktigt att dessa två skiljs åt (Seibert, 2009:169-181). Seibert genomför sin argumentation, att det finns en textuell Gud och en faktiskt Gud, med att hänvisa till olika bevis som visar på att berättelserna om Jonah och erövringen av Jericho inte har ägt rum.

Han börjar med berättelsen om Jonah och säger att det är fysiskt omöjligt för en människa att befinna sig i magen på en stor val. Han säger också att arkeologiska fynd visar att det endast tog en halv dag att gå igenom staden på grund av dess storlek. Han fortsätter med att säga att det är för många mirakel i den profetiska boken Jonah för att den ska läsas som en historisk händelse, om man jämför med andra profetiska böcker i Gamla Testamentet. Avslutningsvis menar han att kapitel 4 är skriven på ett sätt som är svår att förklara om man nu ser det som historisk fakta, både Gud och Jonah talar exakt samma mängd hebreiska ord i en viss konstnärlig ordning: Jonah 39, Gud 3, Jonah 3, Gud 5, Jonah 5, Gud 39. (Seibert 2009:95-97)

Sedan går Seibert vidare till berättelsen om erövringen av Kanaan i boken Josua. Han menar att det finns både bevis i Bibeln och arkeologiska bevis som visar att erövringen aldrig har ägt rum. I Bibeln handlar det om flera motsägelser som han radar upp, och ett av dessa exempel är att det inte finns några indikationer i Domarboken på att landet ockuperades som ett resultat av en panisraelitisk strävan, där alla stammar arbetade tillsammans i en enad ansträngning. Sedan kommer de arkeologiska bevisen. Ett av bevisen han nämner är att man inte har hittat spår av aska och bråte efter att, som det står i Bibeln, Jeriko brändes ner av israeliterna. Enligt Seibert innebär det därför att Jeriko var obebodd när israeliterna “erövrade” det. (Seibert 2009:101-102)

Vidare argumenterar han för varför dessa berättelser är skrivna på det sättet. Hans argument är att det är en genre som fanns på den tiden då berättelserna skrevs, som vi inte känner igen idag eftersom att vi inte hittar det i dagens publikationer. Han beskriver denna genre mer utförligt i kapitel 5 under rubrikerna “Old testament narratives often reveal more about the author´s timeframe than the story’s”, “Old testament narratives were more concerned with literary persuasion than with historical objectivity”, “Old testament narratives puts words in people’s mouths” och “Old testament narratives view the world theologically” (Seibert 2009:104-111).

Den lösningen Seibert ger på problematiska texter i Gamla Testamentet är vad han kallar för en “christocentric hermeneutic”. Det innebär att man ska tolka Gamla Testamentets Gud genom att ha Nya Testamentets Jesus som filter. Seibert fortsätter med att säga att denna tolkning (christocentric hermeneutic) vilar på två stora antaganden. Det ena antagandet är att Guds moraliska karaktär uppenbaras helt tydligt och fullständigt genom Jesus, som exempelvis Guds godhet, nådfullhet, kärlek och rättvisa. Att se Jesus innebär alltså att se Gud. Det andra antagandet är att Guds karaktär är konsekvent och oföränderlig genom alla tider. Alltså, det vi kan se hos Jesus i Nya Testamentet är det som gäller om Gud i all framtid. (Seibert 2009:185-186)

Vidare berättar Seibert att det även finns en faktisk Jesus och en textuell Jesus. Han menar att vissa skildringar av Jesus inte reflekterar vad Jesus faktiskt sa eller gjorde i verkligheten. Men han anser att den generella bilden av Jesus som kommer fram är tillräckligt tillförlitlig för att hållas som standard i utvärderingar av Gamla Testamentets Gud (Seibert 2009:187-188). Seibert förklarar vad det är för Gud som Jesus uppenbarar. Det är en Gud som är god mot de ogudaktiga, en Gud som är icke-våldsam, en Gud som inte dömer människor genom att orsaka katastrofer eller allvarliga fysiska svagheter, och en kärleksfull Gud. (Seibert 2009:190-203)

Det är två saker som jag vill kommentera. Det första är att Seibert menar att den Gud i GT som framställs av författaren på ett korrekt sätt (som han nämner som the “actual God”) endast är den som reflekterar Jesus karaktär. Detta resonemang är osammanhängande. Jesus har ju inte en enda gång sagt något om att det Gud gjorde i GT var något dåligt, tvärtom har Jesus bekräftat Guds agerande (Matt. 10:15, 11:21, 22, 24:37-39). Och Jesus roll i NT är inte detsamma som Guds roll i GT: “Om någon hör mina ord men inte tar vara på dem, så dömer inte jag honom, ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen” (Bibel 2000, Joh. 12:47). Inte heller har den Helige Anden rollen som domare, utan dennes roll är att vara en hjälpare: “Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er” (Bibel 2000, Joh. 14:26). Jesus roll var inte att döma, och samtidigt bekräftade han Guds dömande roll i GT.

Det andra jag vill kommentera är att det märkvärdiga hos Seibert är att han vid ett flertal tillfällen använder begrepp som man normalt sett i vårt språk endast skulle använda om någon ond: massmördare, folkmordsgeneral, etc. Låt oss därför titta lite på språket. I huvudbegreppet “döda” finns det tre underbegrepp. Dessa tre är mord, dråp och avrättning. Ett mord, enligt Bibeln, har alltid ondska som motiv. Dråp innebär att olyckan varit framme. Avrättning sker efter att en dom har fastställts. Avrättning som fastställts av människor i ett rättssystem kan i vissa fall grunda sig i korruption, men i andra fall i rättvisa. Däremot sker en avrättning som fastställts av Gud endast i rättvisa, alltså Guds avrättning i Gamla Testamentet sker endast när ondska hos människan har tagit plats. Seibert använder specifikt begreppet mord, trots att Gud endast avrättar/straffar människor som svar på att de agerat ondskefullt. Det står ingenstans att Gud lät döda en människa på grund av Guds ondska. Seiberts språkbruk går som en röd tråd genom boken, för att hindra läsaren från att kunna överväga mer välgrundade sätt att tolka Guds handlingar på. Men om man läser noggrant och läser GT (eller GT+NT) som en helhet så kan man se att Gud är kärlek och att rättvisan (alltså Guds straff som kan bestå av avrättning) är en av kärlekens beståndsdelar.

Jag håller med om att Gud verkar vara ond som låter ett massaker ske, det vill säga om man tar ut bibeltexten ur sin kontext. Men vad händer om vi sätter de “onda” bibeltexterna tillbaka i sitt sammanhang så att de blir en helhet med resten av GT? Det ska jag göra nu genom att förklara Guds agerande med förklaringar från andra bibelställen. “Det är inte därför att du är rättfärdig och redlig som du får komma till deras land och ta det i besittning, utan det är på grund av deras ondska som Herren, din Gud, driver undan dessa folk för dig och därför att han vill hålla sin ed till dina fäder Abraham, Isak och Jakob” (Bibel 2000, 5 Mos 9:5). Det är alltså på grund av kananéernas och de andra folkens ondska som avrättningen sker. Och det var inte lite ondska det handlade om, utan de hade gått över en gräns med sina synder, Gud väntade länge innan han agerade med att avsluta amoreernas och de andra folkens liv. “Efter tre generationer skall dina ättlingar återvända hit, först då har amoreerna fyllt sina synders mått” (Bibel 2000, 5 Mos 15:16). Det finns ondska som är så ondskefull (man har fyllt sina synders mått) att det enda svaret på det är avrättning, så som Gud gjorde med städerna Sodom och Gomorra, och även var på väg att göra med staden Nineve (fast invånarna i den staden omvände sig och därför skonade Gud dem). Trots att Gud straffar människor som begår ondska så finns det bibeltexter som visar oss att Gud inte finner behag i att döda någon: “Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren Gud, jag önskar inte den gudlöses död. Jag vill att han upphör med sina gärningar och får leva. Vänd om! Vänd er bort från era onda gärningar. Israeliter, ni vill väl inte dö?” (Bibel 2000, Hes 33:11).

I denna kurs (“Gamla testamentets gudsbild”) har vi fått fyra små uppgifter att göra som vi behövt skicka in till läraren vid fyra olika tillfällen. I varje uppgift har vi studenter enskilt fått analysera ett citat ur Bibeln som om den stod helt på egen hand. De fyra citaten har varit: Psalm 35, Jesaja 6, 2 Samuel 7, Genesis 18. Jag menar att man aldrig ska angripa ett verk genom att plocka ut citat ur verket och läsa citatet som att det stod helt för sig själv. På det sättet kan man välja ut stycken ur Bibeln utifrån den gudsbild man önskar få fram. Att tänka att allt är bra när man ser ett citat som framställer Gud som god och att något är fel när man ser ett citat där Gud framställs som ond, är inte ett korrekt sätt att angripa ett verk. Däremot ska man ställa frågan: Hur kan resten av Bibeln bekräfta, förneka eller förklara att Gud är god/ond? Om man jobbar med en författares verk i delar så kan man även hitta en god gud när man plockar ut stycken ur till exempel Koranen. Fortsätter man på det spåret så kommer man till slut fram till att alla religioner är goda och leder rätt, det är konsekvensen av att inte titta på respektive religions heliga skrifter som en helhet.

Gamla Testamentet innehåller 39 böcker, och de kallas för Tanak inom judendomen (LarsOlof & Viberg 2009:11-13). Troende judar läser dessa 39 böcker som en helhet. Det finns något som heter Gamla testamentets apokryfer som några kristna tror på och följer. Jag väljer dock att endast tro på och följa Tanak. Nya Testamentet har också apokryfer som till exempel Tomasevangeliet (LarsOlov & Viberg 2009:174). Det tror jag inte heller ingår i den heliga skriften, det vill säga de kanoniska böckerna. Med andra ord så är min helhet av Bibeln 39 böcker i Gamla Testamentet och 27 böcker i Nya Testamentet, inga apokryfer inräknade. Jag har valt att lita på källor som till exempel Biblicum (2024) när det gäller min helhet. Och om jag diskuterar med någon som inkluderar apokryferna i sin helhet så får jag helt enkelt läsa på om apokryferna för att jag ska kunna samtala med den personen. Men vem i hela världen har endast till exempel psalm 35 eller 5 Mos 7:1-11 som sin helhet? Denna högskola (Enskilda Högskolan i Stockholm) ska väl utbilda präster och pastorer som tror på Bibeln som en helhet, inte utbilda Jesaja 6-präster eller 2 Samuel 7-pastorer, eller? Det är ju summan av Ordet, och inte enskilda delar av Bibeln, som ska vara i fokus. För att kunna förstå vilken författare som helst så isolerar man inte ett kapitel eller del av kapitel i dennes självbiografi, utan man läser hela boken och försöker förstå författarens liv genom att titta på helheten. Jag försökte skriva svar som befinner sig inom ramen för regeln som vi fick för dessa fyra små uppgifter, alltså att bibelcitatet är sin egen helhet och att vi därför inte får referera till resten av Bibeln. Men regeln är besynnerlig eftersom den inte har någon förankring i verkligheten.

I en av kursens artiklar i kurslitteraturen kan vi läsa att även denna kursens enda lärare, Åke Viberg, har samma tankegångar som Seibert och Brueggeman, alltså att man inte alltid ska läsa bibeltexterna bokstavligt. Viberg menar alltså att profetens ord inte alls behöver komma från Gud, utan är ett påhitt.

“Profeten talar alltså med sina egna ord, sitt eget budskap, men med en övertygelse om att det är vad gud vill ha sagt för det är vad profeten själv ser som nödvändigt. Men för att motivera förändringen behövs den sakrala bekräftelsen, därav uttrycket “Så säger Herren…”. Se där min tes.” (Viberg, årtal saknas: 5-6)

Det övergripande argumentet som Boda har är att Yahweh’s (Guds) tre bekännelser i Gamla testamentet, vilka har ett fokus på att frälsa det israelitiska folket, också ska kopplas till resten av skapelsen. Guds frälsande planer är tänkta till att transformera hela skapelsen i och genom sitt folk (2017:85). Bodas mål har varit att Gamla testamentets hjärtslag skulle få kännas och höras som en del av den kristna kanon (Boda, 2017:105). Denna forskare är inne på ett annat spår än de föregående presenterade forskarna. Han förklarar varför bibeltexter med en Gud som straffar och krigar bör läsas bokstavligt.

“Not only is the mode by which God’s redemptive character is communicated under threat in the present era, but certain elements of that character are deemed not only irrelevant but actually immoral. The depiction of a God who judges, punishes, and disciplines has largely been rejected as evidence of an earlier phase of human development. The rise of a militant and violent Islam has only complicated matters. And certain streams of Christian fundamentalism, with their judgemental mode of challenging cultural shifts, have not always been helpful. In the process, a significant dimension of the character creed has been deemed unworthy of postmodern sensibilities and explained away through either developmental approaches to the biblical canon (that was the OT, but now we have the NT) or abandonment of the biblical vision of God entirely. The disciplinary character of the biblical God, however, cannot be easily dismissed, not only because it is a consistent emphasis in both OT and NT (it is not that God was angry in the OT era and then one day woke up happy) but more so because this disciplinary dimension has the potential to provide hope […] the character creed speaks of God’s tender mercy and measured justice. We may be tempted to accentuate the former and avoid the latter, but this is a mistake. While there is a desperate need for people to experience God’s tender mercy, they do not need to be protected from God’s measured discipline. For a generation that has not known tough love, the latter actually provides the security of One who cares about their safety and is willing to tell them when there is a threat to their existence. And to a community that values fairness and has seen and experienced injustice, it grants a God who cares deeply about justice and will not allow those who have abused the vulnerable to remain unaccountable.” (Boda, 2017:131-133)

Den teologiska analysen har lett in på två spår med två olika gudsbilder. Det första spåret har bilden av en Gud som är kapabel till att kriga/utrota ett folk för att upprätthålla kärleken genom att straffa deras ondska, men det innebär att man behöver se på Bibeln som en helhet. Det andra spåret har bilden av en Gud som är icke-kapabel till att kriga/utrota ett folk eftersom att man inte tror på att en kärleksfull Gud skulle göra på det viset. Detta innebär att man måste titta på Bibeln i delar som inte hör ihop, eller att man väljer bort de delar av Bibeln som inte passar in i gudsbilden, eller att man anser att vissa delar är ihopfantiserade eller kulturellt betingade.

Syntes

I tolkningsövningen, som Åke Viberg skickade till mig för att hjälpa mig med revideringen, beskriver studenten med egna ord vad han/hon tror är det grundläggande teologiska syftet för psalm 9. Syntesen ska enligt mallen vara en utveckling och sammanfattning av den teologiska analysen, man ska redovisa sin uppfattning om vad bibeltexten hade för syfte och funktion för de “första läsarna”.

Min syntes är alltså splittrad i två spår. Jag menar att första spårets syfte och funktion för de första läsarna är att bibeltexten ska visa på en Gud som är kärleksfull genom att han är rättvis, vilket innebär att kunna ta till våld och utrotning för att eliminera onda människor som har gått över en gräns. Det andra spårets syfte och funktion för de första läsarna är att bibeltexten ska visa på att Gud är kärleksfull som inte utövar våld och utrotning, att den endast vill visa på en symbolisk handling.

Bibliografi

Bibel 2000: Bibelkommissionens översättning, 2001. Utg. av Svenska Bibelsällskapet. Stockholm: Verbum.

Biblicum, 2024. Hör apokryferna till Bibeln? https://www.biblicum.se/tidskriften/ett-urval-av-artiklar/hor-apokryferna-till-bibeln/. Hämtad 22 oktober 2024.

Boda, Mark J., 2017. The Heartbeat of Old Testament Theology: Three Creedal Expressions. USA Michigan: Baker Academic.

Brueggemann, Walter, 2009. An Unsettling God: The Heart of the Hebrew Bible. USA Minneapolis: Fortress Press.

Eriksson, LarsOlov & Viberg, Åke (red.), 2009. Gud och det utvalda folket. 3 uppl. Stockholm: Verbum.

Seibert, Eric A., 2009. Disturbing Divine Behavior: Troubling Old Testament Images of God. USA Minneapolis: Fortress Press.

Skolverket, 2015. Kritiskt och analytiskt arbete med text. https://larportalen.skolverket.se/api/resource/P03WCPLAR065666 Hämtad 21 november 2024

Stora StudieBibeln: Bibel 2000 Bibelkommisionens översättning av bibeltexten, 2017. Utg. av Sjöbergs Förlag.

Viberg, Åke, årtal saknas. Vishet och uppenbarelse. Ett nytt perspektiv på Gamla testamentets teologi.

Admin - 04:16:22 | 49 kommentarer